På fredagen började då det mer substantiella arbetet i main committee 1 med att delegaterna presenterade sina staters positioner i frågan om nedrustning. På eftermiddagen höll representanter från det civila samhället engagerade och rörande tal inför konferensen. Bland de som talade kunde vi se Jody Williams som fick Nobels fredspris 1997 för sitt arbete med landminekonventionen, Hiroshimas och Nagasakis borgmästare samt en som överlevt bombningen i Nagasaki, sk. Hibakusha. Vad som sas i main committee 1 kan läsas i fredagens blogg, kort sammanfattat kan sägas att många icke-kärnvapenstater efterfrågade efterlevnad av de 13 praktiska stegen från 2000 års konferens samt ytterligare förstärkning av dessa. NAC, NAM och Iran med andra formuleringar, efterfrågade dessutom ett omedelbart moratorium för uppgradera och nyproducera kärnvapen. Minskad roll för kärnvapnen i säkerhetsdoktriner efterfrågades också i stor omfattning.

Kärnvapenstaterna å sin sida hade andra synpunkter, USA och Ryssland skröt båda över nya START och hur detta implementerar artikel VI medan flertalet stater inte tyckte att avtalet levde upp till förväntningarna. Det gemensamma uttalandet från P5 vidhölls även under fredagen, icke-spridning är en förutsättning för nedrustning och att andra stater måste skapa möjligheter för nedrustning – genom att inte skaffa kärnvapen. Nedrustningen skjuts därmed till en obestämd framtid. Världen kan inte tvingas sitta och vänta på att kärnvapenstaterna känner sig redo, den stora majoriteten av stater lever dessutom upp till icke-spridningsavtalet och har inte skaffat kärnvapen. Bilden av Mr. Taniguchi Sumiteru, överlevaren från Nagasaki som visade hans sönderbrända rygg vittnade om att vi kan inte sitta och vänta, kärnvapen måste förbjudas nu.

 

I dag hålls flera spännande sidoevenemang. Bland annat ska det diskuteras hur ratifikationen av nya START och CTBT ska genomföras, hur undermåliga nedrustningsinitativ möjliggör och till och med underlättar militarisering av samhället, huruvida det är möjligt att NATO minskar kärnvapnens roll i sina säkerhetsdoktriner samt kopplingen mellan kärnvapen och utveckling. Dessa sidoevenemang som arrangeras parallellt med konferensen är oerhört viktiga för såväl oss i civila samhället men även för delegaterna som faktiskt dyker upp då och då. De ger olika perspektiv på hur kärnvapen inte kan bemöta de hot mot säkerheten som finns i dag som exempelvis miljökatastrofer med stora flyktingströmmar till följd. Känslan av att kärnvapenfrågan berör alla och inte bara oss här på konferensen blir tydlig genom de engagerade, informativa och vittnesmål och analyser är påtaglig. Kärnvapen är inte en rest från förr, detta hot mot mänskligheten är högst närvarande varje dag, överallt. Det är dags för kärnvapenstaterna att ta sitt ansvar och slutar att trilskas.

 

Josefin Lind, SLMK