När onsdagen närmade sig sitt slut kunde vi börja summera staternas uttalanden och konstatera att det finns en stor enighet bland världens länder att nå ett resultat – frågan är bara hur man definierar resultat och hur stort är avståndet till civila samhällets mållinje?

Nästa steg i konferensschemat är nu att påbörja det konkreta arbetet som sker i tre kommittéer; nedrustning, ickespridning och rätten till fredlig kärnkraft. Vi ska i eftermiddag träffa den svenska delegationen från UD för att få höra mer om deras arbete och vad som sägs bland delegaterna i korridorerna. Varje morgon har dessutom civila samhället möjlighet att träffa representanter från olika delegationer som ger ”off the record” till civila samhället, dessa möten gäller det att komma i tid till då det fort blir fullt i rummet.

Vi kan efter de tre första dagarna konstatera att det finns en rad frågor där det råder stor enighet bland staterna; vikten av icke-spridning och att minska antalet kärnvapen, behovet av framsteg i Mellanösternfrågan, att CTBT träder i kraft, påbörjandet av förhandlingar av FMCT och rätten till ”fredlig” användning av kärnenergi. Väldigt många stater har också bekräftat sina åtaganden till de 13 stegen från 2000. Att det finns en enighet efter dag tre ska inte på något sätt likställas med en framgångsrik konferens, men det är en viktig grund att bygga på.

Det finns emellertid en kritisk fråga, själva grundsynen på kärnvapnens existensberättigande som tycks skilja staterna åt. Trots förändrad retorik från kärnvapenstaterna så finns ändå dessa massförstörelsevapen kvar i säkerhetsdoktrinerna. Precis som jag skriver på Aftonbladet debatt idag så måste världens säkerhetsdoktriner lämna det kalla krigets militära fokus bakom sig och låta kärnvapnen bli en relik från det förflutna.

Schweiz påpekade i debatten att kärnvapen inte har någon funktion eftersom de är fundamentalt omoraliska och olagliga enligt internationell humanitär lag, medan Frankrike argumenterade för hur viktiga kärnvapen är för att Frankrike ska kunna försvara sina vitala intressen. P5 tryckte på hur stora nedrustningssteg som faktiskt tagits medan Egypten argumenterade att nya kärnvapenpolicies inte har förändrat grundsynen i de militära doktrinerna som fortsätter att bygga på kärnvapenavskräckning och att kärnvapen är grunden för fred och säkerhet.

Kärnvapen har spelat ut sin roll i militära strategier, vilket tydliggörs av det faktum att de behandlas som en utrikespolitisk fråga snarare än en försvarspolitisk. Deras politiska roll gör det emellertid svårt att behandla frågan rationellt. Trots att kärnvapen inte kan användas ger innehav av kärnvapen status i en värld där styrka och makt bevisas genom militär överlägsenhet och avskräckning.

Att förändra denna grundsyn på säkerhet och kärnvapnens roll i internationella relationer är nog inget som kommer att hända under dessa fyra veckor i New York. Men det blir för varje dag som går allt mer uppenbart att civila samhällets närvaro är otroligt viktig för dessa förhandlingar. Kärnvapen får inte bli tekniska frågor som en begränsad skara människor förstår. Varje dag sker det parallella seminarier med deltagare från hela världen som lyfter vikten av att se kärnvapen som det hot mot mänskligheten är, dess miljökonsekvenser och framför allt den enorma kostnaden som det innebär och vad vi istället hade kunnat få för pengarna – you get what you pay for.

Läs också IKFF:s inlägg på Newsmill om Sveriges märkliga syn på de taktiska kärnvapnen i Europa.

Petra Tötterman Andorff
Generalsekreterare
IKFF