Till ljudet av tutande bilar varvat med sirener och alla andra ljud som hör en storstad till har jag nu vaknat upp i New York den sista morgonen den här gången. Den tredje veckan är här och nu sätter förhandlingarna igång på riktigt och det mesta av arbetet kommer att ske bakom låsta dörrar. Nu är det upp till staternas representanter att leverera konkreta åtaganden för att nå en kärnvapenfri värld, och civila samhället får vänta utanför de flesta av mötena. Därför känns det inte helt hopplöst att åka hem, även om jag gärna hade varit kvar de sista två veckorna också.

I fredags presenterades de arbetstexter som de tre kommittéerna har skrivit, och konferensens riktiga arbete är nu igång. Texterna kommer under de kommande två veckorna att stötas och blötas, för att förhoppningsvis den 28 maj ha det konsensusstöd som krävs. De tre arbetspappren syftar tillsammans till att hantera och stärka de tre ben som NPT står på; nedrustning, icke-spridning och fredligt användande av kärnkraft. En mer utförlig analys av dem följer inom kort.

Det är dock inte bara i FN:s högkvarter i New York som kärnvapenrelaterade aktiviteter pågår. I fredags skickade Obamaadministrationen nya START till senaten för ratificering. Med dokumentet skickades också en rapport som handlar om hur landet ska garantera kärnvapnens framtid efter ratificeringen, hur USA ska kunna upprätthålla ett säkert och pålitligt kärnvapenlager och hur kärnvapen ska moderniseras. Rapporten garanterar investeringar av 80 miljarder dollar för moderniseringsändamål, vilket kan ses som ett sätt att motivera senaten att ratificera nya START. Frågan är om ratificeringen är värd 80 miljarder dollar?

Frågan om NPT:s framtid avgörs alltså inte bara under denna översynskonferens. Avtalets framtid är också beroende av de policys som presenteras världen över, inte minst av de befintliga kärnvapenstaterna. Det är orimligt att investera i moderniseringar om det är nedrustning man vill se. Det är oförenligt att arbeta för en kärnvapenfri värld och för att upprätthålla kärnvapenavskräckning som säkerhetspolitisk strategi.

Emma Rosengren, IKFF