Igår skrev jag om nedrustningsdiskussionerna inom den första kommittén, och om de försvagningar inom nedrustningsområdet som har presenterats i det andra arbetspappret. Försvagningarna är ett resultat av att kärnvapenstater och de stater som står under kärnvapenparaplyer argumenterar för att tiden ännu inte är mogen för varken deadlines eller ett juridiskt ramverk som garanterar kärnvapennedrustning.

Nu har även den andra kommitténs arbetspapper diskuterats och det är tydligt att positionerna inte är lika låsta när det kommer till icke-spridning. Även om det andra utkastet gällande icke-spridning skiljer sig något från det första går det inte lika långt ifrån ursprungspappret som inom området nedrustning. Båda utkasten om icke-spridning utesluter dock frågan om Mellanöstern.

Diskussionerna fortsätter även i den tredje kommittén. Fokus tenderar här att hamna på detaljer och specifika formuleringar, men konsensus verkar inte vara långt borta.

Det är uppenbart att det är lättare för staterna att nå konsensus när det gäller icke-spridning och fredlig användning av kärnkraft än om just nedrustning. Om inte det tredje arbetspappret om nedrustning blir starkare än det som nu diskuteras kommer vi inte att röra oss framåt i arbetet för en kärnvapenfri värld. Snarare skulle vi röra oss bort från de 13 punkter som staterna enades om 2000, genom ännu svagare formuleringar och åtaganden.

De 24 punkter som i nuläget förhandlas rymmer ännu fler kryphål och svagheter än de 13 punkterna. Inte heller erbjuder de möjlighet för verifikation, vilket är nödvändigt för att vi nästa gång NPT ses över ska kunna veta om vi har kommit någonstans. För att konferensen skall komma att betraktas som konstruktiv måste civila samhällets organisationer och stater nu arbeta tillsammans för att skapa den politiska vilja som krävs för att lämna avskräckningspolitik till historieskrivningen. Vi måste komma längre än vi gjorde år 2000. Som det ser ut nu kommer vi inte att göra det.

Emma Rosengren