Sedan det nya START-avtalet mellan USA och Ryssland blev officiellt har NGO:s uttryckt oro för en farlig trend här i USA. Många amerikaner verkar tro att USA jobbar för en aktiv kärnvapennedrustning och att President Obama har tagit hand om frågan nu. Få är medvetna om att USA nyligen klargjort att de ska investera 80 miljarder dollar inom det närmaste decenniet i moderniseringen och upprätthållandet av kärnvapen. Detta rimmar inte så bra med USA:s retorik som får allmänheten att tro att landet aktivt jobbar för att eliminera kärnvapen.

Att framställa Nordkorea och Iran som ”farliga” stater, vilket ger en uppfattningen om att vissa länder är bättre lämpade att ha kärnvapen än andra, är också något vi har sett mycket av i både retorik och media. Inte minst i nyproducerade dokumentärfilmer som Countdown to Zero och Nuclear Tipping Point där spridning av kärnvapen och terrorism framstår som det största hotet. Dessa filmer har även okritiskt uppmuntrats av andra västerländska länder. I andra delar av världen ser dock hotet annorlunda ut. Att USA till exempel inte utesluter att använda kärnvapen mot Iran eller Nordkorea är inget jag hört andra länder kommentera under konferensen, förutom Iran såklart. Att hota att använda kärnvapen är också ett sätt att använda dom.

Om nu kärnvapenländerna verkligen vill avskaffa sina kärnvapen undrar man varför dom är så rädda för en kärnvapenkonvention. På kontoret har vi roat oss med att lägga märke till ett mönster; ju lyxigare informationsmaterial länderna har om kärnvapennedrustning, desto fler kärnvapen har dom oftast. Det är viktigt att se igenom retoriken (i vissa fall överraskande likt propaganda) och det är civila samhällets uppgift att hjälpa allmänheten att göra det. Nu är det sista veckan av konferensen och det vi önskar att se nu är mer rock n’roll i förhandlingsrummen. Vi uppmanar till ”a little less conversation a little more action”.

Emma Bjertén, IKFF i New York