Under NPT:s sista vecka är det upp till bevis som gäller. Under förra veckan har arbetspapper från de tre Main Committees (MC) och deras arbetsgrupper sammanställts och reviderats i flera omgångar. Dess innehåll har sammanfattats i tidigare blogginlägg. Natten till idag presenterades ett första utkast till konferensens slutdokument, en sammanställning av resultaten från de tre kommittéerna. Ingen av dessa dokument har nått consensus i sina respektive kommittéer, så det kommer att bli intressant att se vilka kort konferensens president, Libran Cabactulan (Filippinerna), har i bakfickan för att samla delegationerna i ett gemensamt slutdokument. Under hela gårdagen pågick diskussioner kring innehållet i kommittéernas arbetspapper.

I Main Comittee 1 som arbetar med nedrustning är det tydligt att delegationerna är uppdelade i två block – de som vill se nedrustning och de som absolut inte vill. En efter en tog kärnvapenstaterna Frankrike, USA, Storbritannien och Ryssland till orda för att urvattna den redan försvagade huvudrapporten och den 24 punkters handlingsplan. Staterna är till och med rädda för något som kan tolkas som en antydan till tidsbundenhet. Ja till nedrustning – så länge det är ett evighetsprojekt! Storbritanniens som hittills har hållit låg profil, tycks ha fått order från hemmaplan och svansar nu bakom USA och Frankrike i målet för en värld där säkerhetsrådets medlemmar får äga kärnvapen – men ingen annan. Den femte medlemmen av P5, Kina, stöttade å andra sidan icke-kärnvapenstaterna i en juridisk bindande försäkring om ”no-first-use” av kärnvapen samt stod positiva till förhandlingar om en konvention som totalförbjuder kärnvapen. Det tycks inte hjälpa att en majoritet av världens länder, som individuellt, via Non-Alignment Movement (NAM) eller New Agenda Coalition (NAC), riktar stark kritik mot P5:s åtaganden eller brist på åtaganden. Avsaknaden av politisk vilja från kärnvapenstaterna smular ner en konkret handlingsplan till tom retorik. Återigen är EU en besvikelse i dessa sammanhang, vars uttalande är en balansgång mellan kärnvapenstater och icke-kärnvapenstaters viljor. Det är rent ut sagt oförskämt att två länder får demonstrera sin makt över resterande 25 länder. Det är dags för icke-kärnvapenstater i EU att stå på sina egna ben i kärnvapenfrågan!