Det är idag, den 28 oktober, exakt 30 år sedan jag själv fick upp ögonen för kärnvapenfrågan. Detta på grund av att en sovjetisk ubåt upptäcktes stå på grund i min tonårstids hemstad Karlskrona. U 137 blev snart en världsnyhet och när statsminister Fälldin kungjorde att de mätningar som Försvarets Forskningsanstalt gjort vid ubåten tydde på att dess torpeder också var kärnvapenbestyckade stod det än mer klart för mig som 15-åring att något var riktigt ruttet i världen.

För den som åter vill minnas, eller för första gången bekanta sig med, händelsen som sådan så finns en del att läsa och se på Blekinge museums hemsida. Jag kan förstås också rekommendera flera av de artiklar som i dagarna dykt upp med anledning av “jubileumet”, t ex i Ny Teknik och den fortsatta debatten om huruvida det hela var ett avsiktligt intrång eller enfelnavigering.

Kalla kriget är nu sedan länge förbi, men kärnvapnen finns tyvärr kvar. Förvisso har totalantalet kärnvapen minskat starkt sedan dess, men fortsatt finns nog av dessa terrorvapen kvar för att utplåna mänskligheten flera gånger om.

Alla kärnvapen är otäcka, men på sitt sätt är de taktiska kärnvapnen mer oroväckande än de strategiska. Klassificeringen av kärnvapen i ”strategiska” och ”taktiska” är inte glasklar, men för att förenkla så kan man säga att de strategiska kärnvapnen är de som med stor sprängkraft och stor räckvidd under kalla kriget var tänkta att slå ut – eller hota att slå ut – motståndaren i stor omfattning. De taktiska kärnvapnen kunde däremot under kalla kriget tänkas att användas som ett vapen bland många på slagfältet. Väst kunde tänka sig att möta invaderande stridsvagnskolonner från öst genom att hindra dess framfart genom insats av mindre, ”taktiska” kärnvapen.
I Europa fanns under kalla kriget mängder av taktiska kärnvapen på båda sidor. De fanns också i olika former, inklusive som större sorters minor och som haubitzgranater.

I dag finns fortsatt i vårt närområde sannolikt tusentals taktiska kärnvapen kvar i Ryssland. Det vore högst angeläget att dessa skrotades för evigt. Från rysk militärs sida finns dock argumentet att på samma sätt som väst satsade på avskräckning genom taktiska kärnvapen under kalla kriget då väst var underlägsna när det gäller vanliga (”konventionella”) vapen så är det rimligt att Ryssland (som nu är de konventionellt underlägsna) ger de taktiska kärnvapnen en viktig roll i sin försvarsplanering.
Argumentet är rustningspolitiskt förståeligt, men likväl moraliskt förkastligt. Ryssland borde inse att dessa vapen är politiskt och militärt oanvändbara i dagens värld och att Rysslands relation till västeuropa istället bör främjas med civila medel.

Men eftersom inte heller vi i västeuropa på allvar har avsvurit oss bruk av taktiska kärnvapen så är det svårt att klandra endast Ryssland. USA har kvar ett par hundra taktiska, flygburna, atombomber utplacerade i några europeiska Natoländer. Så länge Nato fortsätter att ta sig den rätten hjälper vi hökar på den ryska sidan med ett gratisargument för att få bibehålla sina kärnvapen.

Det är hög tid för västeuropa att visa gott omdöme och skrota USA:s kvarvarande vapen i Europa. EU bör samtidigt erbjuda Ryssland ekonomiskt stöd för skrotningen av de ryska taktiska kärnvapnen (amerikanska skattebetalare har redan bekostat stora delar av skrotningen av ryska strategiska kärnvapen, det är dags för EU:s skattebetalare att göra det samma med de taktiska). Natos överskott på konventionella vapen i Europa kan gärna också tas med som ett kort i förhandlingarna. På så sätt kan vi komma längre än att, som hittills, bara lova skrotning av Natos kärnvapen efter det att Ryssland skrotat sina.